TV:s intåg i Sverige skulle dröja lite längre än i till exempel i USA. I Sverige så fanns det inte några tv-kanaler som sände ut tv-sändningar så att köpa en tv-apparat var det inte någon större vits med. Till skillnad från i andra länder som valde en annan väg och tillät kommersiell tv från början som finansierades med reklam så blev det annorlunda i Sverige. Sverige på 1900-talet, och kanske i synnerhet under 1990-talets mitt från 1930-talet och hela vägen fram till 1990-talet var med några få undantag styrt av ett parti, Socialdemokraterna, som ofta regerade år efter år med minoritetsregeringar. Detta präglade landet Sverige på flera vis, med olika former av statliga monopol. Sveriges radio fanns redan, liksom att den som ville köpa alkohol behövde gå till Systembolaget och handla (med vissa undantag för krogar som har serveringstillstånd och vanliga livsmedelsbutiker där man kan köpa en del slags öl av olika slag men inte till exempel vin eller sprit). Det tog sig även uttryck vad gäller statligt monopol för spelande på hästar, idrottslag, lotterier med mera i form av företag som ATG och Tipstjänst (Numera Svenska spel) som staten ägde.

Mot bakgrund av detta var det kanske inte så konstigt att Sverige valde att endast tillåta statlig tv när reguljära tv-sändningar tog sin början år 1956. Till skillnad från tidningar, som vi alltid har haft gott om privata aktörer inom, tilläts inte någon tv-aktör som var ett privat företag eller någon annan form av privat organisation. Och någon reklam blev det inte heller. I statliga Sveriges television blev det tv-avgifter som fick styra. Endast de få som hade köpt och innehade en tv behövde betala avgiften. En logisk avgift år 1956 men kanske inte lika logisk låt säga år 1996 när det kanske gick 1,5 tv – apparater per hushåll. Men tv-avgiften var seglivad och blev kvar i cirka 60 år innan man härom året beslutade om att finansiera statens tv-utgifter med skatt istället.