TV är en rätt gammal uppfinning numera och den första tv:n som uppfanns blev till redan på 1920-talet. Konceptet med att visa rörliga bilder är ännu äldre än så. Redan 1895 så visades den första filmen upp med bioduk och en projektor. Nackdelarna med bioduk och projektor var flera jämfört med vad tv:n skulle kunna erbjuda några årtionden senare.

Med bioduk och projektor så behövde man dels en väldigt mörk lokal för att det skulle bli någon vettig bild och skärpa (eller så kunde man förstås visa utomhus). Och dels hade biograferna till en början ett annat problem i och med att alla filmer saknade ljud under de första åren.

Det tog även ett par årtionden innan filmer med tillräckligt många bildrutor per sekund blev standard. Om man tittar på riktigt gamla journalfilmer, spelfilmer eller dokumentärer så kan man tycka att personerna rör sig lite för snabbt och ryckigt. Det beror inte på att folk rörde på sig snabbare och var hurtigare förr i tiden utan på att det gick färre bildrutor per sekund. Man brukar säga att ögat (det mänskliga ögat alltså) kan uppfatta ungefär 24 bildrutor per sekund för att få ett naturligt resultat och flyt och att ge intrycket av rörliga bilder (egentligen handlar det ju inte om riktiga rörliga bilder utan om en lång rad och serie av stillbilder som uppdateras i ett ohyggligt snabbt tempo).

En annan nackdel med filmen var till en början att det saknades ljud, så det blev stumfilm med textade repliker på skärmen och livemusik i biograferna (vilket gjorde att olika biosalonger kunde ge en unik upplevelse med olika musik).

Mycket av detta kunde man råda bot på med bio. Men att sända program live och till enskilda hushåll och hem var desto svårare. Något som tv:n inte hade några problem med.

De första kommersiella tv-sändningarna började i England precis innan andra världskrigets utbrott. I delar av världen drog tv-sändningar igång i slutet av 1940-talet.